tiden läker alla sår

igår var en hemskhemsk dag i mitt mammaliv.

jag stod vid diskbänken och lyfte upp sigge som en nanosekund senare slängde sig åt sidan och satte handen på den varma spisplattan!

herregud så hemskt det var.

så vi fick packa in oss i en taxi och åka till barnakuten där han blev omlagd och omhändertagen av supersnälla sköterskor.

jösses så arg han var.

han ville verkligen inte bli omlagd. han ville nog inte att någon skulle ta i honom över huvud taget.

men det gick bra, han blev fullpumpad med smärtstillande, inslagen i det största förband jag någonsin sett på en så liten unge (hans högra arm är nu ungefär tio centimeter längre än den vänstra) och sedan fick vi åka hem.

väl hemma fick han mat och åt som en häst eftersom han inte hade fått nån lunch. och när han sitter där i sin stol och väntar på mat så börjar han banka som en galning med sitt JÄTTESTORA förband i bordet.

han tyckte det var jättefestligt.

skruttunge.

sedan somnade han klockan 18 och sov i princip hela natten med ett litet avbrott för blöjbyte.

klockan sju imorse vaknade han glad som en lärka och har varit på strålande humör sedan dess. han kryper runt, ställer sig upp mot allt och går, precis som vanligt, och skrattar och tjoar.

skruttunge.



när jag var tre år gammal skulle jag hjälpa pappa att koka välling till mig. jag stod på en stol och när vi var klara vände sig pappa om i ungefär en nanosekund, han också, och jag satte båda händerna på plattan. jag fick superförband jag också och det gjorde nog fruktansvärt ont.

tackolov är sigge så liten att han inte kommer minnas det här och han kommer troligtvis inte tycka att jag är en dålig mamma. för det är faktiskt sånt som händer och det tar inte mer än en nanosekund.

jag tycker ju liksom inte att pappa är en dålig pappa för att han råkade vända sig om när vi kokade välling.

men det var hemskt, riktigt hemskt.

och jag kände mig som en urusel mamma.

fast det är jag ju inte.